I Polanskis film Hyresgästen från 1976 ligger Roman full och yrar på en säng medan en kvinna försöker få av honom kläderna. – I vilket ögonblick slutar en individ att vara det han tror att han är? Skär av mig min arm och jag säger ”jag och min arm”. Skär av mig min andra arm och jag säger ”jag och mina två armar”. Ryck ut min lever och mina tarmar och jag säger ”jag och mina inälvor”. Men om du skär av mig mitt huvud vad säger jag då? ”Jag och mitt huvud” eller ”jag och min kropp”? Vilken rätt har mitt huvud att kalla sig ”mig”?

Tvisten om var själen har sin boning är en evig fråga men i vår rationella västvärld råder inga tvivel om att den just nu är fast förankrad i huvudet. Vi har dock förstått att kroppen även den måste få sin stimulans för att inte halka ner i depressionens mörka slukhål. Men uppdelningen av kropp och huvud är numera så total att man skulle kunna ställa klockan efter den.

9.00-17.00 huvud, resten kropp. På dagarna när jag passerar kontorens datoriserade landskap tänker jag, att det är ju lustigt att det blev så här, att vi till slut blev robotiserade huvudfotingar. Och på kvällarna är jag lika fascinerad av de långa rader av springande kroppar uppställda på led i gymmens skyltfönster.

I Anna Klebergs bild ser jag därför en ny form av ”kroppsfoting” växa fram där huvudstadens säte effektivt reflekteras bort genom speglingen av kroppens rotsystem. Huvudet, och därmed även ansiktet och dess identitet, kapas och en ny typ av människa dupliceras. Likt figurerna på en reverserad kortlek där man inte längre vet om det är en kung, drottning eller knekt som ligger.

Mats Bigert