ANNA KLEBERG Superquadran fångad som kuliss
Paletten, Brasilien, nr 273
Anna Kleberg har tidigare sökt sig till modellvärldar, temaparker och bostadsområden i Danmark, Dubai, Frankrike, Holland, Tyskland och USA; stillastående ideal- och miniatyrsamhällen som ett slags fickor i tiden. Hon håller inte upp någon skrattspegel över dessa spektakelvärldar utan fotograferar lugnt och sakligt det hon ser. Avbilder föder avbilder, olika grader av verklighet och metaverklighet. Varje motiv återges på likartat sätt och endast ett blad från ett träd här och där förråder något om skalan. Det hon lyfter fram är hus som vill bli betraktade, bedömda, sedda som fetischer.
Människorna lyser med sin frånvaro och de personliga avtrycken är få – en temperamentslöshet som gränsar till det outhärdliga. Men ändå är det inte fråga om den hårt drivna estetisering som kännetecknar arkitekturfoto av klassiskt snitt. Vid en första anblick tycks Anna Kleberg föra ett samtal med Bernd och Hilla Becher, men det är bara skenbart. Paret Becher blickade tillbaka mot ett förlorat industrisamhälle; Kleberg rasar framåt mot en ouppnådd vision.
Modernismen brottades med inre spänningar: å ena sidan idén om det friktionsfria livet i massproducerade bostadshus à la brasiliansk superquadra, å andra drömmen om den enkla hyddan i skogen, en individens frigörelse med stänk av Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden. Det handlade om att pröva ytterligheter och slänga tidigare generationers barlast överbord.
Le Corbusiers stadsplan för Alger kvalar in bland arkitekturvärldens mest extrema; en megastruktur med höghus och motorvägar över stadens gamla gränder. Men visionerna stannade på papperet. I Anna Klebergs kortfilm Timbre från 2007 roterar en modell av en av Le Corbusiers tänkta skyskrapor för Alger i takt med ett elektroniskt musikstycke. Andreas Kleerups komposition utgår från mönstret i fasaden; arkitektur som frusen musik och en parallell till Iannis Xenakis och Le Corbusiers täta samarbete med fasadmönstret i klostret la Tourette.
I ett vitt rum styckas höghusmodellen upp i extrema närbilder. Kvar stannar bilden av en konkretistisk målning med räta vinklar. Titeln Timbre är det franska ordet för färgklang. Klangerna pulserar genom våra huvuden inför den roterande skyskrapan. Med den oändligt långsamma filmen Cabanon fångar Anna Kleberg modernismens andra pol – den poetiska primitivism som Le Corbusier odlade med sin minimala och ultrafunktionella timmerkoja Le Cabanon vid den sydfranska kuststaden Roquebrune-Cap-Martin. Dialogen med Le Corbusier fortsätter i Brasilia, där han fanns med som lärare och inspiratör till Oscar Niemeyer.
I sviten Superquadras från 2008 söker sig Anna Kleberg till Brasilias första bostadshus där somliga fick färgaccenter i glas och alltid samma eleganta rutnät över fasaderna. Vita jalusier skyddar mot värmen och de bärande pelarna (pilotis) ger en svalkande frizon på markplanet.
Brasilia har aldrig varit flanörernas stad, de slumpartade mötenas paradis. Det Anna Kleberg håller upp är snarare en småsliten och delvis eftersatt stad, som halkat i otakt med tiden. Superquadrorna är inte längre otåliga ungdomar som vill slå världen med häpnad. De rätvinkliga funkisblocken har tonats ned genom den omslutande grönskan och med de skylande lövverken döljer sig huskropparna delvis för världen. Vänligt men bestämt får Anna Kleberg oss att slå ned på farten och reflektera kring de drömmar och utopier som ryms inom 1900-talets spjutspetsarkitektur och de brokiga retrorörelser som bär nostalgins signatur.
Det skulle gå att röra sig fritt mellan husen över de lummiga grönytorna utan hindrande staket. För landskapsarkitekten Burle Marx var det viktigt att de träd och buskar som planterades gav en bild av hela Brasilien. Delvis använde han sig av växter som redan bredde ut sig på savannen. Anna Kleberg låter superquadran bli en mäktig kuliss till den tropiska vegetationen. Genom aloeträds och brödgranars svalkande grönska fångar hon den finstilta arkitekturen.
Sophie Allgårdh