DJURKYRKOGÅRDEN
/…/
Over all these the mighty imagination triumphs
Like a trumpet and says, in thus season of memory,
When the leaves fall like things mournful of the past,
Keep quiet in the heart, O wild bitch. O mind
Gone wild, be what he tells you to be: Puella.
Write pax across the window pane. And then
Be still. The summarium in excelsis begins…
Flame, sound, fury composed… Hear what he
says
The dauntless master, as he starts the human tale.
Wallace Stevens ”Puella Parvula”
Djurkyrkogården i Stockholm. På marken: mestadels små, diskreta minnesmärken bland ormbunkar och blandskog. I jorden vilar våra närmaste vänner; de talar till oss, de är alltid närvarande. I livet rör vi oss i olika tidsrymder. Hundens livscykel till exempel, är så mycket snabbare än vår; för ägaren blir sorgen redan inbränd i hjärtat då denna varelse blir vår. För vi vet att hen med all sannolikhet kommer att dö före oss; känslan av förlust blir vår ledsagare.
Men denna känsla av förlust gör också att maktförhållandet mellan ”ägaren” och den ”ägda” blir förskjutet. Hunden, hästen, katten är den som lämnar oss; den som infuserar sorgen i oss. Den känslomässiga makten ligger hos djuret och gör det kanske till den mäktigare parten i förhållandet. Förlusten, och framförallt hotet av förlust, får oss att lida och sörja. En man i Anna Klebergs film säger: ”Egentligen är det bara en plåga att ha en hund, då man vet att den skall sörjas snart”.
Just denna förtidiga bortgång gör att besöket på Djurkyrkogården har en specifik karaktär. Vi beredde oss på djurets död redan när det var livet, så sorgen är uttagen i förtid; vi kan nu mötas på ett mera jämlikt plan; i en dialog, ett känslomässigt flöde som är balanserat. Känslan av förlust är i stället förlagd till vår nya livskamrat som sitter i det frodiga gräset vid vår sida.
För huvudkaraktären i Peter Shaffers pjäs Equus, den ensamme och ömhetstörstande ynglingen Alan, är hästen inte bara ett husdjur, en partner, en känslomässig projiceringsyta, utan omvårdnaden och kärleken har antagit karaktären av dyrkan och underdånighet. Hästen har blivit till en gudom med en egen mytologi, ett eget mytiskt släktträd: ”Equus, son till Fleckwus, son till Neckwus…” Men poängen i Shaffers pjäs, är att dyrkan av djuret speglar ett omvänt styrkeförhållande. Gudomen Equus är skapad och framvuxen ur kärlek och dyrkan, men har också blivit till någon/något som kan behärskas och styras. Alan är den ende som tillåts och kan rida gudomen; genom att göra hästen till gud blir han själv gudalik.
Den stora förlusten kommer när Alan fråntas denna illusion av psykiatrikern som behandlar honom. Han kommer aldrig mera att rida sin gud i nattens mörka skogar; aldrig mera uppleva detta perfekta förhållande mellan två levande varelser.
Kanske måste man se bortom förhållandet ägare och den ägda; vårdare och den vårdade; herre och slav… Sällan har man sett ett så avklarnat lugn som hos människorna som besöker Djurkyrkogården i Klebergs verk. Här utspinner sig ett samtal som tog sin början någon gång i det förflutna. Djuren lever i oss, på samma sätt som när de en gång var fysiskt levande. Genom biologins forcerade livscykel, har de på ett paradoxalt sätt tagit ett steg längre in i framtiden än vad deras kroppar mäktade med. Den döde och den överlevande möts nu återigen, deras öden överlappas och korsas.
Fredrik Ekman